Begravning och minnesstund

Jag har haft svårt att blogga om mammas sjukdom och död (hon gick bort 11 februari). Det är omöjligt att sätta ord på något så omvälvande och sorgligt. Jag saknar mamma väldigt mycket.
Det har också kännts konstigt att blogga och inte skriva om just det. Nu gör jag ett mellanting och kopierar in en text som jag skrev på Common, i mötet Dagsrapporten, dagen efter hennes begravning den 25/3. I Dagsrapporten stolpar vi upp vad som hänt under en dag, därför är det skrivet på det viset.

Vaknade i vardagsrummet eftersom svärmor sov i gästrummet som jag vanligtvis sover i eftersom jag inte får sova ifred i min säng för Linus.
Gick upp, åt frukost, väckte Linus, gav honom mat, klädde på honom och lämnade honom på förskolan.
Ägnade förmiddagen åt de sista begravningsförberedelserna: fixa porträttfoto i ram, göra en Spotify-spellista med musik som mamma tyckte om till minnesstunden, komma på vad jag skulle ha på mig.
Fikade med Irmgard och Kalle.
Hämtade Linus på förskolan 11.45, efter hans lunch.
Gick hem och åt ett par mackor till lunch själv. Låg och tittade på Barnkanalen med Linus tills han somnade.
Packade väskan med allt som skulle med.
Väckte Linus och bylsade på honom ytterkläderna.

Åkte till Lidingö och hann fram i hyfsad tid, hälsade på en del folk i kyrkan och slog oss ner längst fram. Gjorde upp med Caro att hon skulle ta ut Linus om han blev för livlig eller började skrika.
Sen började begravningsakten med klockringning, och efter det spelade organisten Ingegärd Franzén “Våren” av Grieg.
Så var det dags för prästen att säga några inledande ord: “Vi har samlats här för att ta ett sista farväl av Lotta …eh… Eva!” :-)
Höll på att börja skratta men kvävde det.
Sen blev det psalmsång, Trygga räkan.
Robert, som prästen hette, höll tal om mamma. Det var bra, med slutklämmen om att ifall himlen är som en trädgård så kommer mamma både att behövas och göra det ännu finare där.
Någonstans mitt under talet blev Linus lite för högljudd, så Caro gick ut med honom och tog en promenad runt på kyrkogården.
Sen följde bön, överlåtelse och bibelläsning.
Anna Larsdotter Persson sjöng “Dagen är nära”. Det var fint.
Begravningsbön och Fader vår, i den gamla versionen – heja!
Den andra psalmen var Härlig är jorden. Vi valde bland “greatest hits” som Robert uttryckte det, för att alla skulle känna igen psalmerna och kunna sjunga med.
Avskedstagandet kände jag märkligt nog inte så mycket under, i alla fall inte när jag lade blomman på kistan. Däremot när jag såg alla andra göra det, och hur ledsna några var. Att sitta och nicka och möta allas blickar var både bra och jobbigt.
Skönt att ha Kalles hand att trycka och Irmgard intill på andra sidan.
När alla lämnat sina blommor – rosor i olika färg och storlek – välsignades vi och sedan sjöng solisten den andra sången, den som mamma valt: We’ll meet again, Vera Lynns gamla slagdänga. Den passade väldigt bra och blev ett fint avslut.

Utanför hälsade vi på alla, kramade om de flesta och styrde upp lite praktikaliteter för att komma till Långängen där minnesstunden skulle hållas.
Jag gick in en gång till för att ta några foton av blomsteruppsättningarna som folk skickat. Till slut var vi sist därifrån, och därmed också sist på plats på Långängen.
Jag bad dem sätta fram ett bord att ställa foto och minnesbok på, liksom rosor som blivit över (vi beställde sex extra handbuketter ifall några som ville lägga inte skulle ha med sig). Det blev ganska fint. Ställde även dit en liten låda med lappar som folk fick skriva ner ett minne eller en hälsning på.
Stämde av med personalen att allt var på plats, och så hälsade jag alla välkomna.
En av de saker jag haft lite ågren för innan var att jag inte hunnit förbereda något tal, men jag hade med mig en dikt att läsa, och det blev rätt bra ändå tror jag. Sa några spontana ord och framförallt drog lite praktikaliteter.
Dikten jag läste var Barbro Lindgrens Gråt inte:

Gråt inte för att jag är död
Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
när du vill
Allt som finns kvar
av mig
är inom dig
Så är vi jämt tillsammans

Vi åt smörgåstårta, drack vin/vatten/lättöl, och sedan kaffe och kaka. Mammas barndomsvän Alda höll ett fint tal.
Det var en trevlig stund, och många tittade i minnesalbumet och sa hur lik jag är mamma.
Tänkte lite på att det antagligen är sista gången jag träffar några av de som var där, och det kändes lite konstigt, men samtidigt naturligt.
På hemvägen stannade vi till vid servicehuset och hämtade post.
Kom fram till att det var våffeldagen och beslutade oss för att äta våfflor till middag, men det fick vänta lite för vi var fortfarande mätta av smörgåstårta och kakor.
Lät Irmgard hålla koll på Linus ett tag och vilade med Kalle på sängen, helt utmattad efter all anspänning under dagen. Konstaterade att det blev en fin begravning och en lyckad minnesstund.
Åt våfflor, tittade på nyheterna, och gick och lade mig tidigt.
Hade lite svårt att somna, men det gick till slut. Väckarklockan satte jag på 05.30 för att vara på jobbet tidigt och hinna ikapp med allt.

Possibly related posts:

Ny podd: Följ med på luff Lotta på luffen: Montenegro (del 1 av 2) Lotta på luffen: Uppåt väggarna i Budapest